måndag.

Jävla skitdag! Jag mår kasst, verkligen. Finns bara en mening som innefattar allt just nu; Jag orkar inte.
Jag har svårt att inse saker, jag vet. Och jag har jävligt lätt att uppfatta saker fel.
Men det är inte det det handlar om just nu. Eller kanske lite, jag vet inte.
Det är så lätt att ge upp när allting känns så här. Jag är nära på att ge upp, fast jag egentligen absolut inte vill det. Det är så svårt. Man vet inte vad man vill i början, och sen när man äntligen har insett vad det är man vill så är det oftast för sent.
Och just nu så känns det inte bra alls.
Ärligt talat vet jag inte om jag ens pallar skolan i morgon. Jag orkar inte träffa någon, jag vill bara vara ifred. Jag hatar å känna att jag behöver någon annan än mig själv! Och jag hatar när jag gör så här mot mig själv.
Jag säger bara tack Emelie! Ärligt talat, jag tror inte att du förstår hur mycket det där pratet idag betydde. Jag behövde det verkligen.