söndag.

Söndagsångest, skulle man kunna säga om dagen. Eller kanske inte, jag vet inte.
Jag vet ingenting, som vanligt.
Jag vill ingenting.
Det enda jag vill är att det ska vara som förut, men jag vet knappt hur det var förut.
Men det är en sån dag idag, när jag saknar allt och alla från förut. Nog för att det innerst inne är så varje dag men det är bara vissa dagar som jag erkänner det för mig själv.
Jag saknar mamma, jag saknar pappa och jag saknar Sandra.
Visst, dom finns fortfarande runt omkring mig hela tiden men det är inte samma sak längre.
Det blir aldrig samma sak igen, och det gör ont. Jag trodde att jag hade kommit över allt det här som har varit, för det är snart ett år sen allt hände. Men innerst inne har jag nog ändå väntat på ett bakslag.
Jag kommer ju aldrig, aldrig glömma alla dom där dagarna när det var som värst. Dagarna när jag nästan vägrade åka hem från skolan. Alla kvällar som datorn liksom blev en undanflykt för att slippa lyssna, nog för att jag alltid hörde allting ändå. Och alla kvällar och eftermiddagar med allt prat och alla sjukt jobbiga samtal som ändå alltid slutade med att man satt och grät.
Och nu, nu tror alla att allting är så jävla bra och perfekt men jag kan säga att det är det verkligen inte! Men det går över så småningom, det gör det alltid. Det värsta är över nu och jag kommer aldrig mer behöva höra allt det där.
Men som sagt, allting är inte alltid bra. Det går inte alls så bra som alla tror.