I'm just another writer.

Åh vad jag önskar att du kunde se hur mycket jag har försökt.
Hur mycket jag har kämpat för att få dig.
Men jag antar att du aldrig la märke till det, eller så visade jag det inte tillräckligt bra.
Det är såna här tankar som kommer krypande på kvällen, när man bara sitter och fördriver tiden
tills man ska gå och lägga sig. Det är då det är flest tankar som går runt i huvudet på en.
Just dom här tankarna har gått runt i snart ett år nu, och när jag tänker efter så har det inte förändrats ett dugg på ett år.
Jag vet att det är dags att glömma, alla säger det.
Glöm honom, det är dags att du hittar någon ny.
Och visst är det så.
Men att glömma någon som man tyckt så mycket om, kanske till och med älskat, är det svåraste som finns.
Det är lätt för någon annan att tänka sig att man skulle glömma, men dom har aldrig känt det jag kände.
Jag är bara arg och irriterad på mig själv för att jag inte kan få dig ur huvudet, det skulle vara skönt.
För efter ett år, ett helt år utan att det har hänt någonting så skulle det faktiskt vara skönt att glömma.
För jag kommer ändå aldrig få dig, du kommer ändå aldrig förstå att jag skulle göra nästan vad som helst för att få dig. Du skulle aldrig förstå hur mycket jag har tyckt om dig.
Och jag hatar mig själv för att jag fortfarande inte har gett upp.
Men det finns saker som man bara inte kan eller vill acceptera.
Saker som gör för ont för att förstå.
Jag tror att jag innerst inne har förstått för längesen, men jag har inte kunnat acceptera att det var som det var. Jag var inte tillräckligt stark.
Och jag bryr mig faktiskt inte om ifall du skulle råka läsa det här, för det skulle bara vara bra.
För jag har aldrig vågat säga riktigt vad jag känner.
Jag har haft många chanser att säga det, men jag är för feg.
För rädd för att det skulle bli fel.
Och jag skiter i vad alla säger, för det är så här jag känner.
Och det är ingenting jag kan göra något åt, för skulle jag kunna det så hade det inte varit som det är nu.