onsdag.

Du får inte andas på min panna, 
Och inte få mig falla mer. 
Om du inte sen kan stå för  
All den oreda du ger.
Och du får inte röra vid mitt hjärta,  
Som om allt var uppenbart. 
Men jag önskar inget hellre, 
Än att du gör allt emot mig snart.

Kan man dö inombords?
Kan man känna hur man varje
dag går sönder en liten, liten bit?
Att man varje dag tappar hoppet,
samtidigt som man har det kvar?
I så fall känner jag så.
Och inatt kom jag på att ibland
måste man ge upp och gå vidare, hur
jävla ont det än gör.
Inatt kände jag verkligen hur
jävla ont det kan göra.
Jag blir tokig för jag tar mig inte ur det.
Jag blir tokig för att det inte
finns nån att prata med.
Jag kommer aldrig kunna förklara,
men att prata hjälper alltid.
Men då känner man sig jobbig,
för det känns som att när man har pratat ett tag
så orkar ingen lyssna längre.
Jag har aldrig känt mig så totalt
uppgiven och uppriven som jag gör just nu !
Att inte veta vad man ska göra måste vara
något av det svåraste som finns.


På Fredag fyller jag år, jag önskar
bara en enda sak.

Ibland måste man skriva av sig när man inte
får det ur sig på nåt annat sätt.