Då var det dags igen.
Det här håller inte.
Jag håller inte.
Visst, jag står fortfarande upp men benen viker sig sakta.
Det gör ont.
Hela jag är som ett stort blödande sår inuti.
Jag har inte lyckats bli tillräckligt stark för att klara vad som helst än.
Jag trodde det, men jag hade fel.
Jag hade för stora förhoppningar.
Små ord kan riva upp stora sår.
Jag orkar helt enkelt inte höra.
Jag stänger öronen, ännu en gång.
Vi skulle klara vad som helst,
skulle aldrig säga nej..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar